Våld och krig

Krig är inte oundvikligt – men forskningen visar att vissa förhållanden återkommande ökar risken för väpnade konflikter. Studier av hundratals krig pekar ut några återkommande drivkrafter:

• Gruppidentitet: Människan har en stark ärftlig dragning att dela upp världen i 'vi' och 'dem'. När grupper konkurrerar om resurser eller status aktiveras dessa mekanismer och fientligheten kan trappas upp snabbt.
• Heder: När gruppens eller landets anseende uppfattas som kränkt kan våld framstå som ett måste. Forskning om hederskulturer (Nisbett & Cohen 1996) visar att där ryktet måste försvaras svarar människor med våld även när det saknar nytta, och mellan stater blir mönstret detsamma – ingen vill framstå som feg. Richard Ned Lebow (The Case for Honor, 2019) har kartlagt hur heder och status ligger bakom en mycket stor del av historiens krig, och Eva Lindner (Making Enemies, 2006) visar hur förödmjukelse föder fiendskap mellan grupper och länder. Hederns logik är svår att bryta: en eftergift tolkas som svaghet, så upptrappningen blir oundviklig även när båda sidor förlorar på den.
• Konkurrens om resurser: Fattigdom, brist på mark, vatten och mat, samt orättvis fördelning av tillgångar är en av de starkaste prediktorerna för inbördeskrig.
• Krigsekonomi: Kriget är en katastrof för de flesta och en affärsverksamhet för några få. Plundringsbara resurser som diamanter, koltan, olja och timmer, samt kontroll över smugglingsvägar och beskydd, ger väpnade grupper pengar att köpa vapen för. Ju längre kriget pågår, desto fler tjänar på att det fortsätter – världsbankens studier kallar detta 'conflict trap' (Collier, Hoeffler & Söderbom): kriget slår ett land decennier bakåt i utveckling, och risken för nytt krig är mycket hög så länge krigsekonomin finns kvar.
• Svaga institutioner: Länder utan fungerande domstolar, fri press och demokratisk konfliktlösning löper större risk för konflikter. Där institutionerna kan lösa tvister fredligt blir krig onödigt.
• Självförstärkande våld: Våld föder våld. Upplevda orättvisor skapar hämndbegär, och hämndbegär legitimerar nytt våld – en spiral som är mycket svår att bryta.
• Ledarskap: Krig startas sällan spontant. De startas av ledare som vinner på konflikt – politiskt, ekonomiskt eller personligt – och som lyckas mobilisera andra.
• Avhumanisering: För att vanliga människor ska kunna döda krävs att offren först förs utanför det egna samhället. Forskningen om moralisk frånkoppling (Bandura 1999) visar hur språket ordnar det: de som dödas kallas 'skadedjur', 'maskar' eller 'hot', våldet kallas 'rengöring' eller 'försvar', och ansvaret flyttas till 'befallning' eller 'situationen'. Propaganda gör denna bild till allmän sanning, och då upphör det omöjliga att kännas som fel. Steget förekommer i alla dokumenterade folkmord och är därför en av de tidigaste varningssignalerna (Stantons tio stegs modell; Harff & Gurr).
• Kognitiva genvägar: Vi överskattar vår egen styrka, underskattar motpartens avsikter och dras till enkla förklaringar – allt det gör att krig framstår som mer lönsamt och vinnbara än det i praktiken är.

Forskarna är överens: krig är inte en oundviklig del av människans natur, utan beror på förhållanden som kan påverkas – utbildning, demokrati, jämlikhet, fungerande institutioner och internationellt samarbete minskar risken märkbart.

Källor: Azar (protracted social conflict), Collier & Hoeffler (World Bank-studier om inbördeskrigs orsaker), Fearon & Laitin, Uppsala Conflict Data Program (UCDP), beteendevetenskaplig forskning om gruppidentitet (Tajfel), hedersforskning (Nisbett & Cohen, Lebow, Lindner), krigsekonomi (Collier, Hoeffler & Söderbom), avhumanisering och moralisk frånkoppling (Bandura, Stanton, Harff & Gurr).

Detta är en AI-analys, och AI kan ha fel. Men analysen bygger på vad forskning i psykologi, sociologi och freds- och konfliktforskning visar om varför människor krigar – samma drivkrafter som beskrivs på denna sida och i Värderingsbarometern. Politiska motiveringar och parternas egna förklaringar är medvetet utelämnade.

Ryssland och Ukraina

• Ledarskap: Kriget är i hög grad Vladimir Putins krig. En ledare med nästan obegränsad makt, utan fri press, oberoende domstolar eller verklig opposition, kan starta ett krig utan att någon stoppar honom – just det som forskningen om svaga institutioner varnar för.
• Heder och förödmjukelse: Sovjetunionens fall upplevs av den ryska ledningen som en förödmjukelse. Statusförlust och behovet att framstå som stormakt är enligt Lebows och Lindners forskning bland de starkaste krigsdrivande krafterna.
• Vi och dem samt avhumanisering: Ukrainares egen identitet förnekas i rysk propaganda, och motståndarna kallas 'nazister'. Det är moralisk frånkoppling enligt Banduras modell, och den gör övergreppen möjliga.
• Kognitiva genvägar: Ledningen överskattade den egna styrkan och underskattade Ukrainas vilja att försvara sig – en klassisk felbedömning bakom krig.
• Självförstärkande våld: Förlusterna gör det svårare att sluta, eftersom en reträtt skulle tolkas som svaghet och hederförlust.

USA, Israel och Iran

• Ömsesidig hotbild och vi och dem: Under årtionden har båda sidor beskrivit den andra som det onda – 'den store Satan' respektive 'ondskans axel'. När fienden ses som ond känns förebyggande våld berättigat.
• Ledarskap: Kriget som inleddes den 28 februari 2026 beslutades av Donald Trump och Benjamin Netanyahu. Båda är ledare som vinner politiskt på att framstå som starka mot en yttre fiende, och Irans ledning har länge byggt sin makt på fiendskapen mot USA och Israel.
• Heder och status: Ingen part vill ge efter först, eftersom en eftergift tolkas som svaghet. Därför bryter förhandlingar samman trots att alla förlorar på kriget.
• Säkerhetsdilemmat: Irans kärnteknik upplevs som ett hot, och angreppen gör att Irans ledning upplever kärnvapen som ännu mer nödvändiga – en spiral som driver båda sidor mot mer våld.
• Krigsekonomi: Kontrollen över olja och Hormuzsundet gör kriget till en kamp om resurser, där vapenindustri och vissa aktörer tjänar medan befolkningen betalar.

Sudan

• Ledarskap och maktkamp: Kriget sedan april 2023 är en maktkamp mellan två män – arméchefen Abdel Fattah al-Burhan och RSF-ledaren Mohamed Hamdan Dagalo (Hemedti). De tog makten tillsammans och slåss nu om den ensamma kontrollen.
• Krigsekonomi: Guld, mark och smugglingsvägar finansierar kriget. För generalerna är kriget lönsamt, för folket en katastrof – en av världens största humanitära kriser.
• Avhumanisering och etniskt våld: I Darfur riktas våldet mot icke-arabiska folkgrupper. Mönstret följer forskningens varningssteg för folkmord.
• Svaga institutioner: Sudan har aldrig haft fungerande domstolar eller demokratisk konfliktlösning, och väpnade grupper har fått växa fritt.
• Utländska aktörer: Andra länder levererar vapen och pengar, vilket förlänger kriget enligt forskningen om 'conflict trap'.

Slutsats

Alla tre krigen drivs av samma nedärvda drifter: viljan till makt och status, rädslan för att förlora anseende, uppdelningen i vi och dem samt avhumaniseringen av motståndaren. Avgörande är att några få ledare – Putin, Trump och Netanyahu, Irans ledning, al-Burhan och Hemedti – kan omsätta dessa drifter i krig, eftersom institutionerna som skulle kunna stoppa dem är svaga eller förbigås. De som vinner är få. De som förlorar är miljoner vanliga människor.

Källor: Lebow (The Case for Honor; Why Nations Fight), Lindner (Making Enemies), Bandura (moralisk frånkoppling), Jervis (säkerhetsdilemmat), Collier & Hoeffler (krigsekonomi, conflict trap), Stanton och Harff (varningssteg för folkmord), UCDP, SVT Nyheter och ABC News (krigsförloppet mellan USA, Israel och Iran 2026).

Krigföringen har förändrats radikalt under historiens gång – både i vem som kämpar, vilka vapen som används och vem som dör:

• Förstatliga samhällen: Strider var ofta korta räder mellan små grupper, men dödligheten var hög i förhållande till befolkningsstorleken. Arkeologiska studier visar att våldsdöden i många förstatliga samhällen var flera gånger högre än i dagens samhälle.
• Staternas era: Med nationalstaterna uppstod stående arméer. Krigen blev större och mer organiserade men även mer avgränsade i tid och rum.
• 1900-talets världskrig: Industrialiseringen möjliggjorde massförstörelse i en aldrig tidigare skådad skala. Första världskriget kostade omkring 17 miljoner liv, andra världskriget 60–80 miljoner.
• Efter 1945: Krigen mellan stater har minskat kraftigt. Krigen som äger rum i dag är till övervägande del inbördeskrig och konflikter mellan stater och icke-statliga aktörer.
• Civila drabbas mest: I början av 1900-talet var de flesta som dog i krig soldater. I dag är det omvänt – civila utgör den stora majoriteten av dödsoffren i väpnade konflikter.
• Nya metoder: Drönare, cyberattacker, informationskrigföring och sanktioner har blivit viktiga verktyg. Krig utkämpas alltmer även utanför slagfältet.
• FN och fredsarbetet: Sedan 1945 har internationella organisationer, fredsbevarande insatser och folkrätten bidragit till att krig mellan stater blivit mer sällsynta än någonsin i modern tid.

Trots bilderna i nyheterna visar den långsiktiga statistiken att människan lever i den mest fredliga perioden i historien – mätt som andel av befolkningen som dör av våld. Det betyder inte att krigen är över, men att fred är möjlig och att den kan byggas.

Källor: Pinker (The Better Angels of Our Nature), UCDP (Uppsala Conflict Data Program), PRIO (Peace Research Institute Oslo), Correlates of War Project.

Statistiken över krig visar både fasan och hoppet: 1900-talet var det blodigaste århundradet i historien – men andelen människor som dör i krig har sjunkit kraftigt sedan 1945.

1900-talet

• Första världskriget (1914–1918): omkring 17 miljoner döda.
• Andra världskriget (1939–1945): 60–80 miljoner döda, varav majoriteten civila.
• Totalt under 1900-talet uppskattas krig och folkmord ha krävt 180–230 miljoner liv.
• Koreakriget: omkring 3 miljoner döda. Vietnamkriget: 2–3,5 miljoner. Kongokriget (1998–2003): upp till 5 miljoner, flest döda i någon konflikt sedan 1945.

2000-talet

• Antalet krig har varierat men dödligheten per konflikt är i snitt lägre än under 1900-talet.
• UCDP rapporterade 61 väpnade konflikter 2023 – det högsta antalet sedan mätningarna började 1946, men med betydligt färre dödsoffer än världskrigen.
• Kriget i Ukraina (2022–) och kriget i Gaza (2023–) är de dödligaste konflikterna på 2020-talet.
• De flesta av dagens konflikter utkämpas inom stater, ofta med internationellt stöd till en eller båda sidor.

Den långsiktiga trenden

• Andelen av världsbefolkningen som dör i krig har sjunkit dramatiskt sedan 1945 – från flera hundra döda per 100 000 invånare under världskrigen till några fåtal per 100 000 i dag.
• Krig mellan stater har blivit sällsynta – något som historiskt sett är nästan unikt.
• Fredssamtal, fredsbevarande insatser och internationell rätt har bidragit till att många konflikter avslutas utan att ena sidan förintas.

Statistiken visar att krig inte är oundvikligt – och att de institutioner och förhållanden som minskar krig kan byggas och stärkas.

Källor: UCDP (Uppsala Conflict Data Program), PRIO, Correlates of War Project, Our World in Data (krig och dödlighet), Pinker (The Better Angels of Our Nature).

Sverige är ett av världens tryggaste länder mätt som andel av befolkningen som utsätts för våld, men vissa former av våld har ökat märkbart under 2000-talet. Den officiella statistiken från Brottsförebyggande rådet (Brå) visar en komplex bild: självrapporterad utsatthet för våld är i stort sett oförändrad sedan mätningarna började 2005, medan det dödliga våldet och skjutvapenvåldet har vuxit.

Begångna våldsbrott – antal anmälda

Under 2023 anmäldes omkring 89 000 misshandelsbrott, cirka 9 700 våldtäkter och drygt 8 000 rån i Sverige. Det dödliga våldet (mord, dråp och våld med dödlig utgång) uppgick till 121 dödsfall 2023, vilket ligger på en hög nivå historiskt men ned mot den topp på 124 som noterades 2022. Skjutvapenvåldet har ökat kraftigt sedan 2013 och kulminerade med 391 skjutningar och 53 skjutningsdödade 2022; 2023 sjönk antalet något men förblir på en internationellt sett hög nivå.

Typer av våldsbrott

• Misshandel: det vanligaste våldsbrottet – grov och ofullständig misshandel. Utsattheten är högre bland unga män och på allmän plats, särskilt kvälls- och nattetid.
• Dödligt våld: mord, dråp och annan våldsbrottslighet med dödlig utgång. Ofta kopplat till kriminella nätverk, men majoriteten av fallen sker i nära relationer.
• Skjutvapenvåld: koncentrerat till kriminella miljöer och storstäder. Ovanligt internationellt sett och starkt kopplat till gängkonflikter.
• Våldtäkt och sexualbrott: anmälningsbenägenheten har ökat över tid, vilket gör tolkningen av trender svår – en del av ökningen speglar att fler anmäler, inte bara att fler utsätts.
• Rån och hot: har minskat sedan mitten av 2010-talet men kvarstår som en betydande brottstyp, särskilt bland unga.
• Våld mot tjänsteman: hot och våld mot poliser, vårdpersonal och andra yrkesgrupper har ökat och är ett växande arbetsmiljöproblem.

Förändringen av attityder till våld

Svenska undersökningar av attityder till våld visar en långsiktig minskning av acceptansen för våld. I Brås Nationella trygghetsundersökning (NTU) anger en sjunkande andel svenskar att våld kan rättfärdigas i vissa situationer, och synen på straff och hämnd har blivit mer återhållsam över decennier. Forskning kring värderingar visar att toleransen för våld i nära relationer och i uppfostringssyfte har fallit kraftigt sedan 1980-talet – det som en gång kallades "örfil vid behov" betraktas i dag av de flesta som oacceptabelt.

Samtidigt pekar forskning på att utsatthet och rädsla för brott styrs mer av nyhetsrapportering och upplevd trygghet än av den faktella brottsutvecklingen. En ökad trygghet hänger samman med fungerande institutioner, god belysning och trygga mötesplatser snarare än med maximal bestraffning. Det stämmer med den internationella forskningen: våld minskar inte främst genom stränghet, utan genom att de förhållanden som ger upphov till det – fattigdom, ojämlikhet, svag samhällsnärvaro – adresseras.

Källor: Brottsförebyggande rådet (Brå) – Statistik och Nationella trygghetsundersökningen (NTU), Kriminalstatistik 2023, Polismyndigheten (skjutvapenvåld), Rättsmedicinalverket (dödsorsaker), samt forskning om brottsutveckling och attityder (Sveriges officiella statistik, European Sourcebook of Crime and Criminal Justice Statistics).

Många av våra beslut kommer ur naturliga, men problematiska funktioner. Det handlar om den grundläggande styrningen av hur vi reagerar och hur vi fattar beslut. Vetenskapligt kan vi visa att drifter, så som kicksökande, gruppdynamik och mycket annat, påverkar våra beslut på ett destruktivt sätt. Grunden ligger möjligen i vårt medfödda beteende att antingen fly, slåss eller gömma oss.

Hypotesen är att när vi förstår hur vår genetik påverkar oss så kan vi frigöra oss och fatta bättre beslut. Forskningen i beteendegenetik (tvilling- och adoptionsstudier) visar att en betydande del av variationen i personlighetsdrag och politiska attityder är ärftlig – ofta uppskattat till omkring 40–50 %.

15 genetiskt drivna värderingar och reaktioner som är problematiska

Det är sällan en enda gen som styr vårt beteende. Det är en mängd ställen i vårt DNA som tillsammans styr hur vi reagerar. När vi påstår att något är genetiskt styrt menar vi alltså en mängd inblandade gener. Vi påverkas också av andra faktorer som uppväxt, värderingar, klokhet med mera. Men modern forskning visar att vårt beteende till stor del styrs av våra gener. Dessa genetiskt styrda beteenden kan förstöra för oss och göra så att vi får onödigt dåliga liv och samhällen.

Avhumanisering – "Vadå? Jag lydde order"

Vi har lätt att avhumanisera de vi ogillar eller känner oss främmande inför. När man studerar vilka som utförde de allra värsta handlingarna under andra världskriget och i Rwanda visade det sig att det var helt vanliga människor som blev mördare. Vi har en nedärvd disposition att göra vidrigheter, ofta genom att avhumanisera dem som vi utsätter för dem.

Auktoriteter

Våra gener får oss att tro på auktoriteter, men de väljer inte alltid en bra auktoritet. Vi väljer hellre de med karisma, de som är snygga, de med utstrålning eller de som är duktiga på något annat – och helst en vinnare. Dessutom får generna oss att gilla och lita på de auktoriteter som generna har valt åt oss. Ilskna människor är dåliga auktoriteter – ilskan blockerar och vilseleder. Forskare är däremot bra auktoriteter så länge det gäller just det som forskaren har forskat om.

Syndabockar

Vi hittar någon eller några som vi tror är orsaken till våra problem. Det är naturligt och bekvämt, men fel. Oftast är orsaken till våra egentliga problem så multifaktoriell att vi inte kan hålla den i huvudet på en gång. Eftersom syndabocken är oskyldig blir våra åtgärder ineffektiva, och i värsta fall drabbas någon helt oskyldig.

Hantera fara – våld som lösning

Vid fara reagerar vi blixtsnabbt: fly, slå tillbaka eller spela död – det är genetiskt. Våra gener säger oss att våld löser problem, fast vi vet att våld oftast föder mer våld. Vi lär oss aldrig eftersom generna är tydliga med sitt budskap att möta våld med våld. Andra har tränat kroppens gener till en annan lösning: att passivitet, blockering eller förnekelse löser problem. Båda är genernas snabba lösningar – problematiskt.

Vi hittar svar

Vi är väldig bra på att fylla kunskapsluckor med påhittade fakta och åsikter. Det ger trygghet och vi blir övertygade om att vi vet mer än vi verkligen vet. Att skilja kunskap från åsikter är svårt, och våra gener gör så att vi fyller kunskapsluckorna med åsikter som kan vara fel. Kunskap bygger på vetenskap och beprövad erfarenhet och är fakta, inte åsikter.

Kickar styr oss

Våra beslut styrs av sådant som ger oss kickar (endorfiner). Det gäller oss alla, även de allra kunnigaste personerna. Sedan lång tid har reklambranschen förstått detta och utnyttjar det i försäljning och marknadsföring. Det är de kortsiktiga kickarna som fungerar bäst – vi har svårt att agera efter kunskap om vad som är bra på lång sikt. Därför fungerar politiskt röstfiske med personliga relationer, grupptillhörighet och auktoriteter: allt det ger kickar och får oss att agera.

Känslor

Vi älskar våra känslor, men de styr oss ofta fel utan att vi förstår det. Känslorna kommer både från generna och från tidigare upplevelser – kroppens snabba system för att minnas tidigare händelser. Ett sätt att hantera känslor är att känna igen dem och skilja dem från intuition, som ofta ger rätt impulser. Känslorna är tunga och påträngande, intuitionen är lätt och flyktig. Känslor måste accepteras, men de behöver inte påverka dina beslut.

Rättfärdigande av beslut

Vi rättfärdigar våra beslut. Slutsatsen blir oftast att vi gjorde rätt, även om det blev fel. Denna naturliga reaktion gör så att vi inte lär oss av våra misstag – istället upprepar vi dem. Vi rättfärdigar också hämnden med att vi blivit utsatta för en orättvisa, men hämnden ger kanske en endorfinkick medan skadan kvarstår.

Berättelser före fakta

Vi gillar bra berättelser mer än fakta. Fakta är oftast abstrakta, komplicerade och svåra att ta till sig, medan en bra berättelse vi förstår glömmer vi inte. Inte konstigt att lögner, myter och konspirationsteorier får vingar.

Vi hyllar vinnare och snygga

Vi gillar vinnare och tror att vinnaren har rätt, även när vinnaren har fel. Styrka och seger imponerar, men den starke är inte klokare än den svage. Vi beundrar och styrs av styrka och snygghet – det är lättare att tro på någon som är snygg och tilltalande än någon som är ful och otrevlig.

Sammanfattning

• Vi avhumaniserar lätt de vi ogillar eller känner oss främsta inför.
• Vi intensivt finner och följer en auktoritet – inte alltid en kunnig sådan.
• Vi hittar och skyller på syndabockar.
• Vi fyller kunskapsluckor med påhittade fakta och åsikter.
• Vi låter beslut styras av sådant som ger oss kickar (endorfiner).
• Vi låter känslor styra vårt agerande.
• Vi rättfärdigar våra beslut och upprepar misstagen.
• Vi tror att våld, flykt eller passivitet löser problem.
• Vi tror att hämnd löser problem.
• Vi gillar bra berättelser mer än fakta.
• Vi tror att vinnaren har rätt.
• Vi beundrar och styrs av styrka och snygghet.

Ovanstående genetiska drifter är problematiska och svåra att stå emot, framför allt under stress eller upplevt hot. De partier som utnyttjar de problematiska drifterna får många röster – det är så vi är konstruerade. Om vi förstår hur vi är konstruerade kan vi undvika att så ofta låta oss styras av det som är destruktivt i vår biologi.

Vetenskapliga kommentarer

Källor: Beteendegenetik (tvilling- och adoptionsstudier), gansub.com nyhetsbrev om problematiska gener, samt allmän beteendevetenskaplig forskning.

Kulturell och etnisk identitet är något annat än gener. Identiteten består av språk, normer, värderingar, religion, mat, musik och berättelser – allt detta lärs och överförs mellan människor, från generation till generation och mellan grupper. Forskningen kallar detta kulturell evolution: idéer och seder sprids, ändras och blandas långt snabbare än gener någonsin hinner göra. En person som flyttar och växer upp i ett annat samhälle överger sina föräldrars språk och seder på ett par generationer – men ärver exakt samma gener.

Genetiken kan inte definiera en etnisk eller kulturell grupp. Studier av hela mänsklighetens arvsmassa visar att den genetiska variationen inom så kallade grupper är mycket större än variationen mellan dem: omkring 85–95 % av all genetisk variation finns inom befolkningar, inte mellan dem. Generna varierar dessutom gradvis över jorden (så kallade klin) i stället för i skarpa gränser, och varje persons arvsmassa är en mosaik av många ursprung. Det finns ingen gen för "svenskhet", "tutsi" eller något annat folk – en persons kulturella identitet bestäms av uppväxt, språk och gemenskap, inte av arvsmassan. Genetiskt ursprung säger heller ingenting om en persons värderingar, förmågor eller kultur.

Därför är det farligt att blanda ihop dem

När identitet ändå definieras biologiskt blir det farligt. Blir gruppen en "ras" kan den rangordnas, och då kan vissa förklaras värda mer än andra. Historien visar hur det slutar. Sverige hade ett statligt institut för rasbiologi i Uppsala 1922–1958, som mätte skallar och sorterade människor efter påstådd rasvärdighet – med tvångssterilisering som följd. Nazisternas raslära byggde på samma pseudovetenskap och ledde till Förintelsen, där sex miljoner judar mördades. I Rwanda 1994 hårdnade skillnaden mellan hutuer och tutsier – grupper som talat samma språk och levt sida vid sida i århundraden – genom koloniala identitetsbevis och propaganda som gjorde skillnaden biologisk; propagandan fick upp emot 800 000 människor att dödas på tre månader.

Forskningen om folkmord visar ett återkommande mönster: en grupp förklaras biologiskt annorlunda, därefter avhumaniserad – beskriven som sjuk, skadlig eller oren – och sedan anklagas för samhällets problem. När avhumaniseringen är klar blir våldet psykologiskt möjligt för vanliga människor, och ledare som vinner på konflikten kan mobilisera den. Det är samma mekanismer som beskrivs i rutan om problematiska gener ovan – gruppdelning, syndabockar och auktoritetstro – men här organiseras de till statligt våld.

Samma forskning och samma erfarenhet pekar på vad som skyddar: att samhällen bygger gemenskap kring medborgarskap och delade institutioner i stället för på blodslinjer, att avhumaniserande språk möts med motargument och lagar, och att FN:s konvention om att folkmord är ett brott mot mänsklighaten faktiskt används. UNESCO:s expertgrupper slog redan 1950 fast att "ras" inte är en biologisk verklighet utan ett socialt samhällsfenomen – en slutsats som genetiken sedan dess bara har bekräftat.

Källor: Lewontin (1972) om fördelningen av genetisk variation, Rosenberg et al. (2002) och Human Genome Project (2003), UNESCO:s deklarationer om ras (1950, 1964, 1978), Statens institut för rasbiologi 1922–1958 (SOU 2000:20 om steriliseringspolitiken), forskning om folkmord (Gregory Stanton, Barbara Harff 2003), Rwanda-studier (Human Rights Watch: Leave None to Tell the Story), kulturell evolution (Boyd & Richerson, Joseph Henrich).

Vad i oss styr mot krig? Kan det vara nedärvda drifter som vi behöver hantera? Det handlar Värderingsbarometern om.

Vad styr dina värderingar?

Värderingsbarometern är ett test där du svarar på 31 korta frågor. Du anger på en skala från 1 till 10 hur mycket du instämmer i varje påstående, där 1 = instämmer inte alls och 10 = instämmer helt.

Förklaring

Med ganska stor säkerhet vet vi att vissa beteenden och värderingar styrs av genetik, till hyfsat stor del kanske 50 %. Vilka gener och hur vi använder dem påverkas också av mycket annat: uppväxt, omvärld, påverkan, vilja, erfarenhet, social och ekonomisk situation med mera. Man kan se det som att generna ger oss möjligheten att utveckla någon förmåga eller värdering. Hur som helst har vi stora möjligheter att påverka vårt beteende och våra värderingar, även de som poppar upp av sig själva och är genetiskt betingade.

Om Värderingsbarometern

Värderingsbarometern är ett försök att enkelt upptäcka om man har kontroll på sina problematiska gener eller inte. Den bygger inte på en fast vetenskaplig grund. Syftet är i stället att öppna ögonen på den som svarar på frågorna – att bli mer medveten om vilka drivkrafter som styr ens värderingar. Inga uppgifter sparas.

Varför just dessa frågor?

Frågorna kartlägger:

• Hur ser du på våld som ett verktyg att uppnå resultat?
• Hur förklarar du det som blivit fel?
• Hur bygger du din verklighetsbild?
• Hur tror du att vi kan styra framtiden?
• Vad är orsaken till de beslut som tas?
• Hur tycker du att vi ska behandla de som gör fel?

Källor: value-compass-scanner.lovable.app, gansub.com nyhetsbrev om Värderingsbarometern.