Sverige

Sverige är en parlamentarisk demokrati och en enhetsstat. Det betyder att makten utgår från folket genom allmänna val, men att staten har den övergripande rätten att besluta om lagar och skatter – även om mycket ansvar har delegerats till regionala och lokala nivåer. Den politiska organisationen bygger på tre beslutsnivåer: riksdag, regioner och kommuner, samt ett domstolsväsen som är självständigt från politiken.

Riksdagen

Riksdagen är Sveriges högsta beslutande församling och har 349 ledamöter som väljs i allmänna val vart fjärde år. Riksdagen stiftar lagar, beslutar om statsbudgeten och utser statsminister. Regeringen är beroende av riksdagens förtroende – om riksdagen uttrycker misstro kan statsministern avsättas. Det är ett typiskt drag i parlamentarismen: regeringen styrs av och svarar inför riksdagen.

Regeringen och statliga verk

Regeringen består av statsministern och ministrarna och leder statens arbete. Den lägger förslag till riksdagen, genomför beslut och styr landet genom att ge myndigheter uppdrag. Utanför regeringskansliet finns ett stort antal statliga verk och myndigheter – till exempel Skatteverket, Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, Polismyndigheten och Transportstyrelsen – som utför lagar och program i praktiken. Enligt svensk förvaltningsmodell är myndigheterna självständiga i sin tillämpning: regeringen får styra genom lagar och mål, men inte detaljstyra enskilda ärenden. Det skyddar laglydnaden mot politisk inblandning.

Länsstyrelsen

I varje län finns en Länsstyrelse, som är regeringens lokala företrädare. Länsstyrelsen ser till att riksdags- och regeringsbeslut genomförs i länet, samordnar samhällets krishantering, har tillsyn över kommunerna och beslutar i en rad tillstånds- och miljöfrågor. Den leds av en landshövding som utses av regeringen. Länsstyrelsen är alltså en statlig, inte vald, instans – en länk mellan riksnivån och det lokala.

Regioner och kommuner

Sverige är indelat i 21 regioner (tidigare landsting) och 290 kommuner. Båda nivåerna styrs av politiskt valda fullmäktige och har egna beskattningsrätter – de kan ta ut egen skatt.

• Regionernas viktigaste uppgift är hälso- och sjukvård, men de ansvarar också för regional utveckling och kollektivtrafik.
• Kommunerna ansvarar för det som finns nära invånarna: skola, socialtjänst, äldreomsorg, stadsplanering, vatten och avlopp samt gator och parker.

Kommunerna styrs av en kommunfullmäktige som väljs i allmänna val. Fullmäktige utser en kommunstyrelse som bereder ärenden och leder arbetet. Under kommunstyrelsen finns nämnder med ansvar för skola, sociala frågor med mera. Kommunen har också en kommunchef – vanligen en kommunaldirektör – som är förvaltningens högsta tjänsteman och skiljer politiskt beslut från förvaltningens genomförande.

Domstolsväsendet

Domstolarna prövar tvister, dömer i brottmål och prövar huruvida myndigheters beslut är lagliga. Domstolsväsendet ska vara oberoende av regering och riksdag – domare dömer inte på politiska order. Sverige har tre domstolsgrenar:

• Allmänna domstolar (tingsrätt – hovrätt – Högsta domstolen) för civil- och brottmål.
• Förvaltningsdomstolar (förvaltningsrätt – kammarrätt – Högsta förvaltningsdomstolen) för tvister med myndigheter och offentlig rätt.
• Särskilda domstolar, till exempel Arbetsdomstolen och Marknadsdomstolen, för specialiserade frågor.

Domstolsväsendet kompletterar den politiska organisationen genom att säkra rättssäkerheten: medborgare och myndigheter ska kunna få sitt fall prövat opartiskt och enligt lag. Detta är en av de viktigaste skillnaderna mellan en rättstat och en stat där makten kan agera utan rättslig kontroll.

Källor: Regeringsformen (1974:152), 1–14 kap.; Regeringskansliet, Om Sverige; Sveriges Kommuner och Regioner (SKR); Domstolsverket, Domstolsväsendets uppgift; SOU och Statskontoret om den svenska förvaltningsmodellen.