FN

FN är till för att ge världens länder en gemensam arena där de kan samarbeta i stället för att lösa konflikter med vapen. Organisationen skapades 1945, direkt efter andra världskriget, med det uttalade syftet att rädda kommande generationer från krigets bördor – ett direkt svar på två världskrig på en människoålder.

I praktisk forskning och i FN-stadgan brukar FN:s nytta sammanfattas i några huvuduppgifter:

• Förhindra krig – genom diplomati, fredsbevarande insatser och Säkerhetsrådets möjlighet att fatta bindande beslut om vapenembargon och sanktioner.
• Skydda människor – fredsbevarande styrkor, flykting­skydd (UNHCR) och humanitära insatser vid katastrofer och konflikter.
• Främja mänskliga rättigheter – genom konventioner, övervakning och domstolar som stater kan ställas till svars inför.
• Bekämpa fattigdom och sjukdom – genom program för utveckling, mat, vatten, utbildning och hälsa (WHO, UNICEF, UNDP med flera).
• Samordna globala gemensamma problem – klimat, miljö, hav, pandemier och hållbar utveckling där inget land klarar lösningen på egen hand.
• Skapa folkrätt och normer – genom traktat och deklarationer som ger världen gemensamma regler, från havsrätt till barnets rättigheter.

Forskningen pekar på att FN aldrig har lyckats stoppa alla krig, och att Säkerhetsrådets vetorätt ofta lamslår organisationen i de mest förödande konflikterna. Samtidigt visar historiska översikter att FN:s existens, freds­operationer, vaccinationsprogram, flyktingarbete och folkmordskonvention har bidragit till färre storkrig, utrotnings­politik av sjukdomar och en global norm mot anfallskrig som inte existerade innan 1945. Kritiken är berättigad, men världen utan FN skulle enligt flertalet forskare ha färre mekanismer för att hantera kriser och skydda civilbefolkningar.

Källor: FN-stadgan (1945) kap. I; Fortna, V. (2008), Does Peacekeeping Work?; Howard, L. (2008), UN Peacekeeping in Civil Wars; Weiss, T. (2016), Would the World Be Better without the UN?.

Förenta nationerna grundades 1945 efter andra världskriget, i syfte att förhindra nya storkrig, främja mänskliga rättigheter och samordna internationellt samarbete. I dag har FN 193 medlemsstater – nästan alla världens länder – och organisationen har sex officiella språk: arabiska, kinesiska, engelska, franska, ryska och spanska.

Huvudorgan

• Generalförsamlingen – alla 193 medlemsstater, en röst var. Forum för debatt och icke-bindande resolutioner.
• Säkerhetsrådet – 15 medlemmar (5 fasta med vetorätt: Kina, Frankrike, Ryssland, Storbritannien, USA). Ansvarar för internationell fred och säkerhet.
• Ekonomiska och sociala rådet (ECOSOC) – 54 medlemmar. Samordnar ekonomiska, sociala och miljömässiga frågor.
• Förvaltningsrådet (Trusteeship Council) – inaktivt sedan 1994 då sista förvaltningsområdet blev självständigt.
• Internationella domstolen (ICJ) i Haag – FN:s huvuddomstol för tvister mellan stater.
• Sekretariatet – det administrativa organet, lett av generalsekreteraren.

Fonder, program och fackorgan

Utöver huvudorganen finns en rad fonder, program och fackorgan med egna medlemslistor och budgetar, men som ingår i FN-familjen:

• UNHCR (FN:s flyktingkommissariat) – skyddar och hjälper flyktingar och internnt flyktingar i över 130 länder.
• UNICEF (FN:s barnfond) – arbetar för barns överlevnad, hälsa, utbildning och skydd världen över.
• UNDP (FN:s utvecklingsprogram) – bekämpar fattigdom och stöder hållbar utveckling i omkring 170 länder.
• WHO (Världshälsoorganisationen) – leder internationell folkhälsoarbete, sjukdomsbekämpning och pandemiberedskap.
• Unesco (FN:s organisation för utbildning, vetenskap och kultur) – främjar utbildning, kulturarv och vetenskapligt samarbete.
• ILO (Internationella arbetsorganisationen) – fastställer internationella arbetsstandarder och rättigheter i arbetslivet.
• WFP (Världslivsmedelsprogrammet) – världens största humanitära organisation mot hunger.
• UNEP (FN:s miljöprogram) – samordnar globalt miljöarbete och övervakar miljööverenskommelser.
• UN Women (FN:s kvinnoskyddsfond) – arbetar för jämställdhet och kvinnors rättigheter.
• FAO (FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation) – leder internationella insatser mot hunger och för hållbart jordbruk.

Till detta kommer fackorgan som Internationella valutafonden (IMF), Världsbanken och Internationella atomenergiorganet (IAEA), som rapporterar till FN men har egna styrelser och budgetar.

Källor: FN-stadgan (1945); UN Handbook; Yearbook of the United Nations.

FN:s beslutsordning skiljer mellan bindande och icke-bindande beslut, och makten är ojämnt fördelad mellan organen.

Generalförsamlingen

Varje medlemsstat har en röst. Beslut fattas med enkel majoritet på ”viktiga frågor” – fred och säkerhet, budget, ny medlemsstat – krävs två tredjedels majoritet. Generalförsamlingens resolutioner är i regel icke-bindande rekommendationer; de har stor politisk och moralisk tyngd men är inte juridiskt tvingande.

Säkerhetsrådet

Säkerhetsrådet är det enda organ vars beslut enligt FN-stadgan kan vara juridiskt bindande för medlemsstaterna. För att ett beslut ska gå igenom krävs nio av femton röster och ingen veto från de fem fasta medlemmarna. Ett veto gör att en enda av de stora makterna kan blockera ett beslut, vilket är den enskilt viktigaste förklaringen till att Säkerhetsrådet ofta är handlingsförmåga i frågor där en fast medlem har intresse.

Internationella domstolen

ICJ:s domar är bindande för de stater som har accepterat domstolens jurisdiktion, men FN saknar ett eget polis-väsende för att genomdriva dem. Säkerhetsrådet kan i sista hand rekommendera sanktioner.

Källor: FN-stadgan kap. III–V; ICJ-statutens; forskningsöversikter i International Organization.

Nedan listas de resolutioner och deklarationer som forskningen och internationell rätt pekar ut som mest betydelsefulla. De skiljer sig åt: några är bindande traktat, andra är principiella deklarationer med stor politisk och rättslig tyngd.

Grundläggande instrument

• FN-stadgan (1945) – själva grunddokumentet. Fastställer syften, medlemskap och organ. Bindande för alla medlemmar.
• Universella förklaringen om de mänskliga rättigheterna (1948) – icke-bindande deklaration, men ryggrad i modern människorättsrätt.
• Konventionen om förhindrande och bestraffning av brottet folkmord (1948) – bindande traktat.
• Konventionen om politiska rättigheter för kvinnor (1952) och senare konventionen om avskaffande av all form av diskriminering av kvinnor (CEDAW, 1979).
• Konventionen om folkrättens regler vid väpnade konflikter (Genèvekonventionerna, 1949) – bindande krigsrätt.
• Fördraget om ickespridning av kärnvapen (NPT, 1968) – bindande traktat.

Centrala resolutioner

• Säkerhetsrådets resolution 242 (1967) – mark- för-fred-grunden för Israel–Palestina-konflikten.
• Säkerhetsrådets resolution 1373 (2001) – bindande åtgärder mot terrorism efter den 11 september.
• Säkerhetsrådets resolution 1325 (2000) – kvinnor, fred och säkerhet: kvinnors deltagande i fredsprocesser.
• Generalförsamlingens resolution 217 A (1948) – antar den universella förklaringen om de mänskliga rättigheterna.
• Generalförsamlingens resolution 2625 (1970) – vänskapliga relationer; tolkar folkrättens principer om suveränitet och icke-ingripande.
• Generalförsamlingens resolution 41/128 (1986) – förklaring om rätten till utveckling.
• Generalförsamlingens resolution 55/2 (2000) – Millenniedeklarationen; mål som senare blev Millenniemålen.
• Generalförsamlingens resolution 70/1 (2015) – Agenda 2030 med de 17 hållbarhetsmålen.

Parallellt antas bindande konventioner som ofta kallas ”kärnkonventioner” i människorättsrätten: konventionerna om medborgerliga och politiska rättigheter (1966) och om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter (1966), konventionen mot tortyr (1984), konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (2006) och konventionen om barnets rättigheter (1989) – den mest ratificerade människorättskonventionen i världen.

Källor: FN:s resolutionsdatabas (undocs.org); Brownlie, Principles of Public International Law; Simma (red.), The Charter of the United Nations: A Commentary.

FN:s personal är betydligt färre än många tror. En vanlig missuppfattning är att FN är en jättebyråkrati; i realiteten är den begränsad jämfört med en nationalstat.

Sekretariatet

FN:s Sekretariat – det administrativa organ som leds av generalsekreteraren – har ungefär 37 000 anställda från omkring 193 medlemsstater. Det är i samma storleksordning som befolkningen i Karlskrona (ca 37 000 invånare) eller Västervik (ca 36 000). Med andra ord: den personal som driver världens samarbetsorganisation är inte större än en svensk småstads befolkning.

Hela FN-systemet

Räknar man in fonder, program och fackorgan – UNICEF, UNHCR, UNDP, WHO, Unesco, ILO med flera – sysselsätter FN-systemet i sin helhet drygt 100 000 personer. Det motsvarar ungefär befolkningen i Eskilstuna (ca 110 000 invånare) eller Sundsvalls kommun (ca 100 000). För en organisation som ansvarar för fred, rättigheter, flyktingar, hälsa och hållbarhet i hela världen är det en relativt liten arbetsstyrka.

Budgeten speglar samma bild: FN:s ordinarie budget är cirka 3 miljarder dollar per år (fördelad på medlemsavgifter), vilket är mindre än många stora städers årliga budget.

Källor: UN Secretary-General’s report on staffing; Chief Executives Board for Coordination (CEB) personalstatistik; UN Annual Report; SCB tätortsbefolkning för svenska jämförelser.