Lobbying

Lobbyister har betydligt större makt över politiska beslut än vad som ofta framträder i den offentliga debatten. Politisk makt-forskning pekar på att inflytande utövas genom att forma den information som beslutsfattare baserar sina ståndpunkter på. Den som kontrollerar underlaget kontrollerar i praktiken mycket av beslutet.

Forskning om lobbyism – bland annat från politologer som Heinz och kollegor ("The Hollow Core") samt Baumgartners & Jones agendasättningsstudier – visar att intresseorganisationer investerar i att bygga långsiktiga relationer med politiker och tjänstepersoner. Effekten är att vissa intressen är överrepresenterade, särskilt företagsintressen och branschorganisationer, medan konsument- eller miljöintressen har svårare att tränga igenom.

En erfaren lobbyist har beskrivit det så: de beslutsfattare som var kritiska till budskapet var de enklaste att övertala. Det tyder på att lobbyisternas faktiska inflytande är större än vad målpersonerna själva uppfattar – just för att påverkan sker genom hjälp, underlag och relationer snarare än genom synlig press.

Källor: Heinz m.fl., The Hollow Core (1993); Baumgartner & Jones, Agendas and Instability in American Politics; Dür & De Bièvre, ”Influence Without Authority?” (2007); Transparency International EU, ”Access All Areas?” (2022).

Lobbying fungerar inte genom att lobbyistens uppdragsgivare syns, utan genom att informationen levereras på ett sätt som fungerar för uppdragsgivaren. Forskning om politisk påverkan beskriver flera metoder som återkommer.

• Informationen är snyggt paketerad och verkar vederhäftig – ofta i form av rapporter, utredningar eller siffror som ser oberoende ut.
• Den levereras vid rätt tidpunkt: när ett lagförslag utformas, när en remissrunda pågår eller när en politiker behöver snabb kunskap.
• Arbetet är långsiktigt och socialt. Relationer byggs under år, genom mingel, konferenser och informella samtal – inte bara genom formella möten.
• Det fungerar som en hjälp till beslutsfattaren: en utarbetad textförslag, en färdig formulering eller en färdig analys sparar tid för en pressad politiker.
• Resultatet blir att besluten gynnar lobbyistens uppdragsgivare.

Lobbyisternas information är inte alltid falsk, men den är vinklad för att gynna uppdragsgivaren. Det noga valda urvalet av fakta, vinklade frågeställningar och utelämnade motargument gör att en tekniskt sann bild ändå leder till ensidiga beslut. Det är just detta som gör lobbyister svåra att genomskåda: enskilda påståenden håller, men helheten styrs av uppdragsgivarens intresse.

Det sprids alltid information som kommer från organisationer som finansieras av olika intresseorganisationer. Den som vill förstå ett beslut behöver därför fråga sig vem som ligger bakom underlaget och vem det gynnar – inte bara om underlaget i sig verkar trovärdigt.

Källor: Dür & De Bièvre (2007); Transparency International EU (2022); Mahoney, “Lobbying Success in the United States and the European Union” (2007).

3-30-3-regeln är en arbetsregel som påverkansyrket använder för att bygga upp ett budskap. Den går ut på att samma sak måste kunna sägas på tre nivåer, beroende på hur mycket tid mottagaren har:

• 3 sekunder: en rubrik eller en enda mening som får mottagaren att stanna kvar. Här räcker inte en saklig titel – texten måste ge svaret på vad mottagaren får ut av att läsa vidare.
• 30 sekunder: en mycket kort orientering om vad frågan gäller, varför den är aktuell nu och var organisationen står. Få meningar, inga sidospår.
• 3 minuter: en ensidig promemoria med mer bakgrund, argument och förslag. Den kan skrivas ut och lämnas vidare till en beslutsfattare.

I den amerikanska påverkansbranschen har regeln byggts ut till 3-30-3-30, där det fjärde steget är en fördjupad rapport som tar trettio minuter att läsa för den som vill ha hela underlaget. Regeln kommer från praktikern – från lobbyisternas egna erfarenheter av hur information faktiskt tas emot – men vilar på effekter som är väl dokumenterade i forskningen om uppmärksamhet och övertalning.

Vad forskningen säger om mekanismerna bakom regeln

• Första intrycket bildas mycket snabbt. I experiment med webbuppgifter räckte 50 millisekunders titt för att personer skulle bilda sig en uppfattning om en sida, och uppfattningarna stämde väl överens med de som bildades efter längre betraktande (Lindgaard m.fl., 2006). Ett budskap som inte fångar uppmärksamheten i inledningen får sällan en ny chans.
• Arbetsminnet är begränsat. Kognitiv belastningsteori (Sweller, 1988) visar att för mycket information på en gång försämrar förståelsen i stället för att förbättra den, och att korta, strukturerade steg fungerar bättre.
• Färre påståenden övertygar bättre. Forskning om antalet positiva påståenden i ett budskap har visat att tre påståenden ger ett mer positivt intryck än fler, och att skepsisen ökar för varje påstående utöver tre.
• Lättläst uppfattas som mer trovärdigt. Studier i bearbetningsflyt (Song & Schwarz, 2008) visar att text som är lätt att läsa bedöms som sannare, enklare och mer attraktiv än innehållsmässigt likadan text som är svårare att läsa.
• Upprepning gör budskapet mer omtyckt. Effekten av ren exponering (Zajonc, 1968) innebär att något man möter många gånger tenderar att gillas mer, vilket förklarar varför lobbyister och politiker upprepar ett kort, oförändrat budskap gång på gång.
• Trötta mottagare tar genvägar. Modellen om central och perifer bearbetning (Petty & Cacioppo, 1986) visar att en uppmärksam och motiverad mottagare väger argument, medan en stressad eller distraherad mottagare i stället påverkas av former: tydlighet, struktur, vem som säger det och hur lätt budskapet går att ta in.

För den som vill påverka ett beslut innebär regeln att budskapet måste förberedas i flera längder innan det används, inte kortas ner i efterhand. För den som tar emot ett underlag innebär den något annat: ett budskap som känns särskilt lätt att ta emot är inte nödvändigtvis bättre grundat, bara bättre paketerat. Regeln beskriver hur budskapet är byggt, inte om sakfrågan stämmer.

Källor: Lindgaard, Doto, Lee & Macasiano, ”Attention web designers: You have 50 milliseconds to make a good first impression!” (2006); Sweller, ”Cognitive load during problem solving” (1988); Song & Schwarz, ”If it’s easy to read, it’s easy to do” (2008); Zajonc, ”Attitudinal effects of mere exposure” (1968); Petty & Cacioppo, Communication and Persuasion (1986); forskning om antalet påståenden i ett budskap (power of three); e.politics och National Journal Policy Council om 3-30-3-30-regeln i kommunikation med kongressen.

Bryssel är, vid sidan av Washington, den mest lobbyingstäta politiska huvudstaden i världen. EU:s Transparency Register – det frivilliga registret över intresseorganisationer som arbetar mot EU-institutionerna – listar drygt 12 000 organisationer. Tillsammans uppger de att de använder över 1,8 miljarder euro årligen på direkt lobbying mot EU.

Antalet personer som arbetar med lobbying i Bryssel uppskattas av intresseorganet Transparency International EU och andra bedömare till mellan 20 000 och 30 000. Jämförelsevis arbetar ungefär lika många personer i EU-kommissionens tjänstemannakår. En vanlig uppskattning är att det finns ungefär lika många lobbyister som kommissionstjänstemän i Bryssel – ibland anges förhållandet till och med som fler lobbyister än tjänstepersoner.

Vilka som driver lobbying

• Företag och branschföreningar står för den största delen av lobbyingutgifterna – ofta 60–70 % av de uppgivna kostnaderna.
• Tankesmedjor och PR-byråer fungerar ofta som indirekt kanal: de producerar underlag som citeras som oberoende men finansieras av intressenter.
• Fackföreningar och icke-statliga organisationer bedriver också lobbying, men med betydligt mindre resurser.
• PR- och lobbyingbyråer agerar förmedlare och kan representera flera uppdragsgivare samtidigt, vilket ökar deras samlade genomslagskraft.

Den stora skillnaden i resurser innebär att vissa intressen – i synnerhet stora företag och branschföreningar – har mycket större möjlighet att sätta agendan och leverera underlag än medborgargrupper och forskare. Det är detta asymmetriska informationsflöde som skapar lobbyisternas reella makt.

Källor: EU Transparency Register (officiell statistik); Transparency International EU, ”Access All Areas?” (2022); ALTER-EU uppskattningar; ComRes/Spinwatch rapporter om Bryssels lobbyinglandskap.

Myter är ett av de starkaste påverkansvapnen. En myt är ofta så djupt förankrad i allmänheten och bland beslutsfattare att den är nästan omöjlig att få bort. Forskning om politisk kommunikation visar att felaktiga föreställningar kan leva kvar i decennier även när de motbevisas, eftersom de fyller en funktion för den som sprider dem.

Ibland, fast sällan, kan en myt ersättas av en annan myt. Om vi har tur kan den nya myten bygga på vetenskaplig grund – och då är den inte längre en myt, men fungerar på liknande sätt i människors medvetande. Skillnaden är att en vetenskapligt grundad förståelse kan revideras när ny kunskap tillkommer, medan en myt är låst vid ett bestämt budskap.

För beslutsfattare är därför frågan inte bara om en uppgift stämmer, utan varifrån den kommer och vilken funktion den fyller för avsändaren. En uppgift som stämmer i detalj kan leda till felaktiga beslut.

Källor: Lewandowsky m.fl., ”Misinformation and its correction” (2012); Nyhan & Reifler, “When Corrections Fail” (2010); forskning om political cognition.

Olika ideologier sätter ofta käppar i hjulet när det gäller miljöfrågor och andra sakfrågor. Om man stirrar sig blind på frihet kanske man inte ser att en reglering kan ge frihet. Om man gillar marknadskrafterna kanske man glömmer att det är den reglerade marknaden som skapat välstånd. Låt dig inte förblindas av ideologier, utan fokusera på vad som faktiskt ger ett bra samhälle.

Klimat och biologisk mångfald är sakfrågor på vetenskaplig grund, inte ideologi. Att behandla dem som ideologiska ståndpunkter snedvrider beslutsunderlaget – det är just så lobbying ibland verkar: en vetenskaplig sakfråga ramas in som en åsiktsfråga där alla ståndpunkter ska få lika utrymme.

Tankesmedjor som lobbyingkanal

Det finns många tankesmedjor som driver olika ideologier. Var försiktig med information som kommer från dem. Deras uppgift är att driva ideologin, och de har betalt för det. Då kommer sakfrågorna ofta i andra hand. En tankesmedja kan producera ett underlag som ser akademiskt ut men som är formulerat för att stödja en ideologi eller en redan bestämd politisk ståndpunkt.

Forskning om tankesmedjor – bland annat från Rich & Hovland – visar att de ofta presenterar sig som oberoende forskningsinstitut men i praktiken fungerar som ideologiska kommunikationskanaler. Att känna till vem som finansierar en tankesmedja och vilken ideologi den driver är därför avgörande för att bedöma dess underlag.

Källor: Rich & Hovland, “Think Tanks and the Media” (2015); Medvetenhet om tankesmedjor, forskning om policy-och ideologiproduktion.

Lobbying är inte bara ett Bryssel- eller Washington-fenomen. I Sverige bedrivs lobbying av företag, branschföreningar och tankesmedjor, både direkt mot regering, riksdag och myndigheter och indirekt genom opinion- bildning i media.

Branschföreningar

Branschföreningar representerar hela näringsgrenar och är bland de mest resursstarka lobbyaktörerna i Sverige. De har fasta organisationer, egna policyavdelningar och regelbundna kontakter med regeringskansli och riksdagsledamöter.

• Svenskt Näringsliv – den största och mest resursstarka intresseorganisationen för svenska företag, med ett eget policy- och opinionsbildningsarbete.
• LIVSverige (tidigare Livsmedelsföretagen) – branschförening för livsmedelsindustrin.
• Svensk Energi (energiföretagen) – företräder kraft- och energibranschen.
• Bil Sweden – branschförening för biltillverkare och återförsäljare.
• Fastighetsägarna och Sveriges Byggindustrier – företräder fastighets- och byggsektorn.
• Teknikföretagen och Läkemedelsindustriföreningen (LIF) – företräder industri- respektive läkemedelssektorn.

Skogslobbyn

Skogsbranschen är en av de mest organiserade och politiskt inflytelserika lobbyisterna i Sverige. Skogsnäringen har länge drivit frågor om avverkning, skyddad mark och skogspolitik, ofta i spänning mot naturvårds- och klimatintressen.

• Svenska Skogsindustrier (Skogsindustrierna) – branschförening för massa-, pappers- och sågverkssföretag, driver frågor om avverkning, skogsråvara och konkurrenskraft.
• Skogsägarna (tidigare Södra/Norra skogsägarna) – företräder privatskogsägare, lobbbar för skogsägares ekonomiska intressen.
• LRF Skogsägarna (Lantbrukarnas Riksförbund, skogssektionen) – företräder skogsbrukare och driver jord- och skogsbrukspolitik.
• Skogforsk och branschdrivna forskningsinstitut producerar underlag som används i policydebatten, ofta finansierade av näringen själv.
• Stora skogsbolag (Sveaskog, SCA, Holmen, BillerudKorsnäs) bedriver direkt lobbying genom egna policyavdelningar och branschgemensamma kampanjer.

Forskning om skogspolitik – bland annat från Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) och Kungliga Skogs- och Lantbruksakademien – visar att skogsnäringens lobbying ofta beskriver skyddsvärd skog som ekonomisk resurs och betonar avverkningsmöjligheter, medan naturvårdsintressen har svårt att matcha deras resurser. Det har lett till upprepade konflikter om bruksmetoder, nyckelbiotoper, skydd av gammal skog, hur man definierar skyddsvärd skog, krav för miljömärkning av skogsprodukter och artskydd.

Kemi- och oljeföretagens organisationer

Kemikaliesektorn och oljeindustrin är ytterligare branscher med stark lobbying, ofta kopplad till miljö- och klimatreglering.

• Kemiköret (tidigare Plast- & Kemiföretagen) – branschförening för svensk kemikalies- och plastindustri, driver frågor om regelverk, REACH och konkurrenskraft.
• IKEM (Innovation och kemisk industri) – branschorganisation för den kemiska och industriella tillverkningen.
• Svenskt Petroleum Institutet (SPI, tidigare Drivkraft Sverige) – företräder olje- och drivmedelsbranschen, driver frågor om bränsleskatter, infrastruktur och fossilberoende.
• Svenska Petroleum & Biodrivmedel Institutet (SPBI) – branschförening för petroleum- och biodrivmedelsföretag.

Kemi- och oljeorganisationernas lobbying rör ofta frågor om farliga ämnen, skatteutrymme för fossila bränslen, utsläppsmål och omställning. Forskning från bland annat Kemikalieinspektionen, Naturvårdsverket och Stockholm Resilience Centre visar att dessa branschföreningar historiskt har arbetat för att bromsa eller vinkla skarpare regelverk – ett exempel på hur lobbying kan komma i konflikt med vetenskapligt grundade krav.

Tankesmedjor

Svenska tankesmedjor producerar underlag som ofta citeras i debatt och beslutsprocesser, men som drivs med tydlig ideologisk profilering. De finansieras ofta av näringslivet och/eller politiska stiftelser, och deras uppgift är att forma opinion, inte att bedriva oberoende forskning.

• Timbro – marknadsliberal tankesmedja, finansierad av näringslivet, driver frihets- och marknadsargument; företräder marknadsliberalism.
• Svensk Tidskrift – konservativt orienterad tankesmedja med koppling till Moderata samlingspartiet; företräder konservatism och borgerlig tradition.
• Fores – liberalt orienterad tankesmedja; företräder socialliberalism och grön liberalism.
• Civita – liberal tankesmedja som producerar policyrapporter om välfärd och ekonomi; företräder ekonomisk liberalism och reformvänlig borgerlighet.
• Katalys – grön och progressiv tankesmedja som driver klimat- och omfördelningsfrågor; företräder grön politik, ekologisk modernisering och ekonomisk omfördelning.

Gemensamt för tankesmedjorna är att deras finansiering och ideologiska profil avgör vilka slutsatser som framträder. En skeptisk läsare ska alltid fråga vem som betalar, vilken ideologi som drivs och vilka sakfrågor som hamnar i andra hand.

Andra svenska lobbyingkanaler

• Fackföreningar (LO, SACO, Sveriges Kommuner och Regioner) bedriver lobbying för löntagares och offentligt anställdas intressen.
• Folkrörelser och NGO:s (Naturskyddsföreningen, Amnesty Sverige, Röda Korset) bedriver opinions- och påverkan arbete, ofta med betydligt mindre resurser än näringslivet.
• PR- och kommunikationsbyråer agerar uppdragstagare åt specifika intressen utan att uppdragsgivaren alltid syns.

Sverige saknar i dag en lagstadgad lobbyistregister, till skillnad från EU och flera andra länder. Det gör det svårare för allmänhet och beslutsfattare att genomskåda vem som ligger bakom ett visst underlag. Flera forskningsrapporter och riksdagsmotioner har föreslagit ett svenskt lobbyistregister, men frågan är politiskt omstridd.

Skolfrågor, tobak, arbetsförmedling och andra aktuella frågor där lobbyister är verksamma

Påverkansarbete sker inte bara inom miljö- och näringspolitik. Även skolpolitik, tobaksreglering och arbetsmarknadspolitik är fält där organiserade organisationer aktivt försöker forma beslutsunderlaget. Här är exempel på vilka som arbetar med dessa frågor i Sverige.

• Skolfrågor: Skolfrämjandet (friskolornas branschförening) och Friskolornas Riksförbund driver frågor om fristående skolor, statsbidrag och tillsyn. SNS – Studieförbundet Näringsliv och Samhälle – arrangerar SNS Skolforum och producerar underlag om skolan som ofta citeras i skolpolitiska beslut. Fackförbunden Kommunal, Lärarförbundet och Lärarnas Riksförbund bedriver opinionsbildning om skolans organisation och resurser.
• Tobak: Swedish Match (sedan 2022 ägt av Philip Morris International) har länge drivit frågor om snus – beskattning och mot EU:s smakförbud för tobak – och Philip Morris Nordic företräder den del av tobaksindustrin. Butiksbranschens organisation Svensk Handel har arbetat mot skärpningar i tobakslagen på butikssidan. Tobaksindustrins strategier är särskilt väl dokumenterade: WHO:s tobakskonvention (FCTC), artikel 5.3, har som uttalat syfte att skydda folkhälsopolitiken från tobaksindustrins intressen – just för att branschens påverkansarbete visats vara så omfattande.
• Arbetsförmedling och arbetsmarknadspolitik: Kompetensföretagen (branschförening för bemannings-, personaluthyrnings- och rekryteringsföretag) driver frågor om privata aktörer i arbetsmarknadspolitiken. Almega och Svenskt Näringsliv lobbbar för reformer av arbetsförmedlingen, a-kassesystemet och anställningsregler.
• Alkohol: Sprit- & Vinbranschens Riksorganisation (SVL) driver frågor mot Systembolagets monopol, medan Systembolaget i sin tur bedriver opinionsarbete för att behålla monopolet – båda sidor med organiserat påverkansarbete.
• Spel: Branschföreningen för Onlinespel (BOS) företräder licensierade spelbolag och driver frågor om spelpauser, licensvillkor och marknadsföringsregler.

Mönstret är detsamma som i de övriga branscherna: resursstarka organisationer levererar underlag och argument vid rätt tidpunkt, och uppdragsgivaren syns sällan. Tobaksfrågorna är det område där forskningen om påverkansarbete är mest omfattande, eftersom tobaksindustrins interna dokument blivit offentliga genom rättsprocesser.

Källor: WHO Framework Convention on Tobacco Control (FCTC), artikel 5.3; WHO-rapporter om tobaksindustrins inblandning i politik; Skolfrämjandets, Friskolornas Riksförbunds, SNS, Kompetensföretagens, Almegas, SVL:s och BOS:s egna redovisningar.

De flesta av de tusentals organisationer som finns i EU:s transparensregister är små, men en relativt liten grupp stora aktörer står för huvuddelen av resurserna och det mest regelbundna påverkansarbetet. Forskning om EU-lobbyism (bland annat Coen, Klüver & Mahoney) visar att sammansättningen är starkt skev: företags- och branschintressen dominerar, medan konsument-, miljö- och forskningsintressen har betydligt färre resurser.

De viktigaste lobbyaktörerna mot EU

• BusinessEurope – EU:s största näringslivsorganisation, samlar 41 nationella branschföreningar (däribland Svenskt Näringsliv). Den mest regelbundna kontakten med kommissionen och rådet av alla branschorganisationer.
• Digital- och teknikjättarna – Google, Meta, Apple, Amazon och Microsoft har några av Bryssels största kontor och budgetar; de driver frågor om AI-reglering (AI Act), dataskydd, digitala marknadsakter och skatt. Branschföreningar som CCIA Europe och DIGITALEUROPE arbetar för dem gemensamt.
• Kemibranschen – Cefic (den europeiska kemibranschföreningen) är en av de största enskilda lobbyaktörerna i registret och driver frågor om REACH, kemikaliebegränsningar och klassificering av farliga ämnen.
• Energi och fossila bränslen – Shell, TotalEnergies, ExxonMobil samt branschföreningar som FuelsEurope och IOGP (olje- och gasindustrin) driver frågor om klimatlagstiftning, utsläppshandel och gasinfrastruktur.
• Bilindustrin – ACEA (fordonsindustrins europeiska förening) och stora biltillverkare driver frågor om utsläppsmål, elbilskrav och avgasreglering.
• Livsmedel och jordbruk – Copa-Cogeca, Europas största jordbruksorganisation, driver gemensamma jordbrukspolitiken (CAP), bekämpningsmedelsregler och livsmedelsmärkning.
• Läkemedelsindustrin – EFPIA driver frågor om läkemedelsreglering, patent och prissättning.
• Finanssektorn – AFME, Insurance Europe och stora banker driver frågor om finansreglering, kapitalmarknader och bankerelationer.
• Skogs- och pappersindustrin – CEPF (skogsägare), CEPI (papper och massa) och stora bolag driver frågor om EU:s skogsstrategi, avskogningsförordningen (EUDR) och biobränslen. Här möts svensk skogsnäring och EU-reglering direkt.
• Som motvikt: miljöorganisationer (WWF, Greenpeace, ClientEarth), konsumentorganisationer (BEUC) och fackliga organisationer (ETUC) finns i registret men med betydligt mindre resurser.

Transparency International EU:s granskningar (bl.a. ”Access All Areas?” och ”Lobbying in Europe”) visar att kommissionens expertgrupper och rådgivande grupper har dominerats av näringslivsrepresentanter, och att mötestjänster länge var ofullständigt redovisade – vilket gör den verkliga resursbalansen svårare att se än registret antyder.

Hur Bryssel-lobbyismen påverkar Sverige

EU:s förordningar blir svensk lag direkt utan riksdagsbeslut, och direktiv måste införlivas i svensk rätt. Det innebär att den som påverkar ett förslag i Bryssel i praktiken påverkar svenska regler – ofta utan att det syns i svensk debatt. Svensk lobbyverksamhet mot EU sker framför allt via Svenskt Näringslivs Brysselkontor, via Sveriges ständiga representation vid EU (Regeringen), via branschföreningar som Skogsindustrierna och LRF, och via medlemskap i de europeiska paraplyorganisationerna ovanför. Svenska skogsfrågor, kemikaliereglerna, tobaksreglering (som snusförbudet och Swedish Match:s tidigare rättstvist mot EU), biltillverkare som Volvo och Scania, samt storföretagens klimatkrav är alla exempel där svensk politik formas av förslag som lobbats fram i Bryssel. Det är därför forskningen betonar att medborgare som vill förstå svenska beslut ofta behöver titta på påverkansarbetet i Bryssel, inte bara i Stockholm.

Källor: EU Transparency Register; Transparency International EU, ”Access All Areas?” (2022) och ”Lobbying in Europe”-rapporter; Coen, Klüver & Mahoney, ”The Systemic Approach to Lobbying Regulation” (2016); BusinessEurope, CCIA, DIGITALEUROPE, Cefic, ACEA, Copa-Cogeca, EFPIA, AFME, CEPF och CEPI:s redovisningar i registret; Svenskt Näringslivs EU-kontor.

Försvarsindustrin är den sektor vars lobbyarbete mot EU har vuxit snabbast sedan Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina 2022. Traditionellt har försvarsföretagen riktat sitt påverkansarbete mot nationella regeringar, eftersom det är där de stora militära budgetarna beslutas. I och med att EU har börjat finansiera gemensam forskning, upphandling och produktion av krigsmaterial har Bryssel blivit en egen marknad – och en egen måltavla för lobbyism. En dataundersökning av tidningen POLITICO visade att de största europeiska försvarsföretagens redovisade lobbybudgetar ökade med omkring 40 procent mellan 2022 och 2023, och att de flesta samtidigt byggde ut sina kontor i Bryssel.

Vad försvarslobbyismen i Bryssel gäller

EU:s försvarsfond (EDF) har en budget på cirka 8 miljarder euro för gemensam forskning och utveckling under 2021–2027. Därtill har EDIRPA (omkring 300 miljoner euro 2024–2025) och EDIP (minst 1,5 miljarder euro 2025–2027) inrättats för att underlätta gemensamma inköp och gemensam produktion av ammunition och annat krigsmaterial. I ReArm Europe-planen och vitboken ”Readiness 2030” från 2025 föreslogs dessutom SAFE, ett upplåningsinstrument på 150 miljarder euro för medlemsstaternas försvarsinköp, tillsammans med förenklade regler för försvarsproduktion. Det är dessa förslag lobbyisterna bevakar: vilka system som prioriteras, hur upphandling ska regleras, vilka krav som ställs på produktion inom EU och hur stor del av EU:s budget som får gå till militära ändamål.

Transparency International EU:s sammanställning av möten med Europaparlamentet visar hur trycket har ökat. Från parlamentets nya mandatperiod i juni 2024 fram till mitten av juni 2025 ordnade försvarsrelaterade intresseorganisationer 197 möten, att jämföra med 78 möten under hela den föregående femårsperioden. Tyska parlamentsledamöter var de mest efterfrågade med 55 möten, följda av bulgariska med 19 och spanska med 15.

De viktigaste aktörerna

• ASD – Aerospace, Security and Defence Industries Association of Europe är branschföreningen som samlar 26 stora flyg-, rymd- och försvarsföretag (däribland Airbus, BAE Systems, Dassault Aviation, Fincantieri, Kongsberg, Leonardo, MBDA, Naval Group, Patria, Rheinmetall och Saab) samt 23 nationella branschföreningar. I öppenhetsregistret redovisar föreningen 300 000–399 999 euro i lobbykostnader för räkenskapsåret februari 2024–januari 2025, 2,25 anställda heltid och nio ackrediterade lobbyister, och har haft 90 högnivåmöten med kommissionen. Vice ordförande har varit Saabs vd Micael Johansson.
• Rheinmetall, BAE Systems, Leonardo, Thales, Airbus, Kongsberg, MBDA och Naval Group hör till de europeiska företag som i Dataharvests granskning (maj 2025) toppar listorna över lobbyutgifter, antal möten med kommissionen och antal möten med parlamentsledamöter.
• Amerikanska Lockheed Martin och RTX (tidigare Raytheon) finns också bland de mest synliga aktörerna; bland annat RTX har ökat sina lobbybudgetar och sina möten med parlamentsledamöter.
• Konsultbyråer med egna försvars- och säkerhetsverksamheter, exempelvis Rud Pedersen, arbetar för industribolag och andra aktörer mot EU-institutionerna.
• I Sverige samlas branschen i Säkerhets- och försvarsföretagen (SOFF) med över 350 medlemsföretag, bland andra Saab, BAE Systems Bofors, Nammo, Combitech och Ovzon.

Så påverkar det Sverige

Försvarsbeslutet 2025–2030 innebär den största militära förstärkningen sedan kalla kriget: över 170 miljarder kronor i ökade anslag fram till 2030, med prioritet vid krigsorganisationen, luftvärn, ammunition och förnödenhetslager. Försvarets materielverk (FMV) har redovisat att beställningarna ökade från 18 miljarder kronor 2021 till 68 miljarder kronor tre år senare, och att beställningar för omkring 120 miljarder kronor lades in under två år. De pengarna fördelas genom beslut som fattas både i Stockholm och i Bryssel – och båda platserna bevakas av försvarsindustrin.

År 2025 publicerade regeringen för första gången en egen försvarsindustristrategi, framtagen i dialog med branschen, med målen att öka produktionskapaciteten, stärka innovationsförmågan och fördjupa samarbetet mellan staten och näringslivet. Branschföreningen SOFF har i en framställan till Försvarsdepartementet föreslagit att Försvarsmakten ska bli sektorsmyndighet för försvarsföretagen, i stället för att företagen placeras i sektorn industri, byggande och handel med Tillväxtverket som sektorsansvarig myndighet. Frågan om hur försvarsföretagen ska styras och prioriteras är alltså själv en fråga där branschen lämnar egna underlag och förslag.

Export av svenskt krigsmaterial prövas av Inspektionen för strategiska produkter (ISP) enligt krigsmateriellagen: tillstånd får endast ges om säkerhets- eller försvarspolitiska skäl finns och exporten inte strider mot Sveriges utrikespolitik, med hänsyn till EU:s gemensamma ståndpunkt om vapenexport, FN:s vapenhandelsfördrag och respekten för mänskliga rättigheter i mottagarlandet. Eftersom exportreglerna fortfarande är nationella blir EU:s beslut om gemensam produktion och upphandling ändå en fråga som påverkar svenska försvarsföretag – och därför också en fråga de arbetar för att påverka.

Vad granskningarna uppmärksammar

Transparency International Defence and Security, som arbetar med korruptionsrisk i försvarssektorn, har i en granskning av Tyskland och Italien (2021) kartlagt hur försvarsindustrin tar sig in i beslutsprocessen: direkta kontakter med myndigheter, så kallad ”revolving door” mellan försvarsmyndigheter och industri, politisk finansiering och kampanjer, informell lobbyism samt att myndigheter lägger ut sin egen tekniska expertis på företagen.

Dataharvests granskning av europeisk vapenindustrilobbyism (maj 2025) lyfter i stället frågan om var pengarna kommer ifrån: om civila resurser omleds till militära ändamål, om förenklade regler underlättar affärerna och om de lobbyutgifter som redovisas i öppenhetsregistret verkligen speglar den faktiska påverkan.

Källor: POLITICO, ”Defense industry spends big on lobbying Brussels” (2025); Dataharvest, ”Unveiling Europe’s arms industry lobbying” (2025); Transparency International EU, sammanställning av försvarsrelaterade möten med Europaparlamentet (2025); Transparency International Defence and Security, ”Defence Industry Influence on European Policy Agendas” (2021); EU:s öppenhetsregister och lobbyfacts.eu, datapaket för ASD; Regeringen, Totalförsvaret 2025–2030 (prop. 2024/25:34) och Försvarsindustristrategi för ett starkare Sverige (2025); SOFF, framställan om Försvarsmakten som sektorsmyndighet (2025); FMV:s uppgifter om beställningar; Regeringen, svensk exportkontroll; krigsmateriellagen (1992:1300).